Allting går så fort. Det har redan gått ett halvår sedan jag träffade dig första gången, nu när det är så kallt igen så känns det som igår. Åh du var så himla blyg men ändå så glad och sprudlande. Jag blev helt såld direkt. Haha. Det var en grym känsla. En fantastisk kick.

Detta är riktigt svårt. Att veta vad som är rätt och fel. Mina tankar är splittrade och jag vet varken in eller ut. Jag blåser och far bara omkring tillsammans med höstens löv som vinden fångar och hoppas på att allting ska lösa sig till det bästa. Jag har under några månader börjat tveka mer och mer, på detta som kallas för kärlek. Jag har inte varit säker. Men det är först nu när jag sett verklighetens bild. Min bästavän har väckt mig och det går upp för mig att hon vet mer om mig själv än jag vet. Det är den där kicken jag är kär i. Men jag har vägrat inse det.

Jag vill ha en famn att soma i. Jag vill känna dina mjuka händer knutna till mina och jag vill känna hjärtat i ditt bröst som slår lika hårt som mitt. Jag vill höra din röst, din felfria röst som klingar så underbart fint.
Jag vill höra dina vackra ord som du viskar i mitt öra.
Jag skulle finnas där, jag skulle hjälpa dig och jag skulle vara trogen.
Jag skulle säga att jag älskar dig, jag skulle känna kärlek.

Nu har jag precis kommit in efter att ha suttit ute på balkongen med en kopp varm choklad och bara funderat på livets stora frågor. Efter att ha suttit där i en timme och tittat ut på regnet, så insåg jag att sommaren snart är slut och att hösten snart är här. Tänk att det kan gå så fort, jag fattar ingenting. Det känns som igår när jag stod på skolavslutningsdagen och grät för att niorna skulle lämna oss för att börja vandra den nya vägen på gymnasiet. Det känns som igår när jag satt i hästhagen tillsammans med mina underbara, skratten och sångerna klingar fortfarande skönt i mitt huvud. Jag hör fortfarande jenna och hanna när dom sitter i min badtunna, jag hör fortfarande våra skratt. Bilderna från alla härliga soliga dagar/kvällar på långö dyker upp i mitt huvud och det är svårt att sluta le. Jag känner fortfarande doften av din parfym, jag känner fortfarande dina mjuka armar runt mig.
Jag minns konfirmationen, jag minns öland, göteborg, hanna och jenna, kvällarna hos philip, musiken, maten och doften av nygrillat kött.

Tänk att en sommar, några månader kan förändra så mycket. Skapa så många nya band och att det kan skapa så mycket skit. Nu om två veckor börjar jag i nian och minnet från (än så länge) den bästa sommaren i mitt liv ska jag minnas länge. Men än är den inte slut, vi ska inte deppa ihop totalt. Vi får inte glömma det som kommer, det bästa på hela sommaren, sailet, en folkfest som vi ska snacka om länge!