Jag började spela när jag var tio är gammal. Just då höll jag bara på med ridning och skulle precis sluta med det så jag tänkte "varför inte?". De hade precis startat upp ett lag för tjejer födda 95/94 så jag och många av mina barndomsvänner var med från start. Det kanske låter lite lökigt och säga såhär, men jag blev helt förälskad i sporten och spelet direkt. Jag hade aldrig tidigare tillhört något lag direkt, många av tjejerna hade jag känt sen jag var i dagisstorlek och det var verkligen skitkul att umgås med dem på det viset. Fotboll var aldrig och kommer aldrig att vara min grej, att rida blev bara drygt tillslut, testade dans en gång men då gick jag ut och grät efter en kvart, och en gång drog mamma med mig på gymnastik men det slutade med tårar det också, haha. Ja som ni kanske fattar så hittade jag aldrig min grej. Ingenting var så värst kul, och man kan väl säga att jag inte är den smidigaste eller vigaste människan heller.

Men handbollen kändes helt rätt. Kärleken jag kände till spelet och mitt lag var gränslös.

Vi var verkligen inte bäst, tvärt om, de första två åren gick allt åt helvete. Haha, men vi hade alltid så jävla kul ändå! Men efter det kan man väl säga att det vände ganska rejält, vi fick nya tränare och utvecklades grymt mycket. För oss tjejer i laget som var med från början så var det en underbar känsla att se alla förändringar. Motivationen till att fortsätta spela blev starkare för varje träning. Vi åkte på cup där vi till och med kom hem med en pokal, en förstaplats i B-slutspelet och för oss var det mer än vi förväntat oss. Efter det så gick seriespelet bättre än det någonsin gjort, vi var till och med uppe i toppen och fajtades med de lagen som sopat golvet med oss de första åren. Så fortsatte vi och vi var ett riktigt lag för första gången, tajtare än någonsin och motiverade som attan!

Det var först förra året som jag fick stora problem med min rygg, jag fick sätta mig på läktaren allt fler matcher och det var inte ovanligt jag kom hem från en träning gråtandes p.g.a smärtan i ryggen. Jag hade aldrig några tankar på att lägga av, även om jag blev uppmanad av doktorer att kanske överväga det, "aldrig i livet" tänkte jag varje gång. Det var först i vintras/våras som allting tog stopp totalt. Det var under skidresan tillsammans med skolan som jag skadade ryggen rejält. Efter det gick jag på kryckor i en månad eftersom jag inte kunde stödja mig på benen och jag har inte blivit helt återställd än. Så det fanns ingenting att göra än att avsluta fem år av en grym sport och säga hejdå till sjukt underbara tjejer. Just nu håller jag på med sjukgymnastik i hopp om att bli bättre och det blir jag nog. Så jag kommer nog börja spela igen så småning om.

Shit, det blev ett riktigt långt inlägg. Haha