AVSLUTNING.

Det var svinkallt och de stod i hennes trapphus och handen blev kvar där, på hennes arm.

Och efter en stund lade hon sin hand på hans arm. Och efter ytterligare en stund lade de sina armar om varandra.

Länge stod de sedan så, i en stark och särskild värme.

De höll varandra för sig själva, det bara blev så. De visade inte sin kärlek för andra och de träffades bara korta stunder, i allting annats utkanter. Han längtade alltid efter henne. Han fick alltid för lite av henne. Det var son en hunger som bara blev större.

"Tänk om det fanns en plats", brukade hon säga, "en plats där vi kunde vara för oss själva".

"Ja tänk om det fanns en plats", brukade han svara.